Ett liv i Guds vilja

Corrietenboom

I början av 1940-talet sänkte sig ett stort mörker över Europa. Kriget rasade, och Nederländerna, som ursprungligen försökte förbli neutrala, drogs brutalt in i kaoset när tyska styrkor invaderade den 10 maj 1940. För Corrie ten Boom och hennes urmakerfamilj i Haarlem skulle detta förändra allt. Inom en vecka marscherade tyska soldater genom stadens gator. Situationen var allvarlig, men värst var det för dem som stämplades som ”oönskade”, judarna.

Före kriget

I hjärtat av Haarlem låg Beje, familjen ten Booms hem. Casper ten Boom, familjens far, läste högt ur Bibeln varje morgon. Familjen var redan då känd för sin djupa tro och omsorg om andra. Missionsbarn togs emot och uppfostrades som egna, medan föräldrarna arbetade på missionsfälten. Corrie och hennes syster arbetade aktivt med ungdomsgrupper och hade ett stort hjärta för människor med funktionsnedsättningar.

När tyskarna anföll och bomberna small runt om i staden berättar Corrie ten Boom i sin biografi om en vision hon delade med sin syster Betsie. Hon såg en stadsdel i Haarlem, så tydligt som om hon stod där. Hon såg stadshuset, kyrkan och fisktorget med dess trappfasad. Men mitt i allt detta såg hon en sorts underlig, gammal lantvagn, dragen av fyra stora svarta hästar. Till hennes fasa såg hon att många i hennes familj och vänner satt i vagnen. Den förde dem bort, långt bort, men hon ville inte följa med.

”Om Gud har visat oss att svåra tider väntar, räcker det för mig att han vet om dem. Det är ju därför han ibland visar oss saker, för att säga att även detta ligger i hans hand,” svarade Betsie.

Guds folk är välkomna

Judar berövades gradvis sina rättigheter: de var tvugna att bära gula stjärnor på kläderna, de förbjöds på offentliga platser, och restauranger vägrade att servera dem. Allt eskalerade snabbt och det skulle bara bli värre. För familjen ten Boom var detta oacceptabelt. ”Hos oss,” sa Casper, ”är Guds folk alltid välkomna.”

Motstånd under ockupationen

När en man dök upp med ett hemlöst judiskt barn tog Casper barnet in som en del av sin familj. En lokal pastor hade vägrat hjälpa – rädslan för repressalier var större än medkänslan. Corrie och Betsie såg sin fars beslut som det enda rätta. Trots att de visste vilken risk de tog. Detta beslut kunde kosta livet.

Familjen byggde ett gömt utrymme bakom en falsk vägg i deras hem. Senare installerade de larm som kunde varna dem omedelbart. Familjen övade rutiner, om Gestapo knackade på dörren behövde alla spår av gäster försvinna på under en minut. Under ungefär två års tid gömde sig många judar här, medan familjen ten Boom och motståndsrörelsen försökte hitta säkra hem åt dem.

En februarikväll 1944 knackade det på dörren. En man – Jan Vogel, en angivare som arbetade åt polisen – utgav sig för att vara jude och desperat behöva hjälp att få sin fru frigiven från fängelset. Ovetande om hans riktiga identitet gick de med på att hjälpa honom. De hade hamnat i fällan och kort därefter stormade Gestapo in och förde Casper och döttrarna bort från sitt hem. Hemmet de bott i under så många år. Senare fick Corrie, genom ett hemligt meddelande, reda på att alla gästerna hade komit undan. Gömstället hade bevarats hemligt.

Betsies syner

Corrie och Betsie trycktes in i en barack avsedd för 30, nu överfylld med 90 utsvultna och sjuka människor. De hade förts till koncentrationslägret Ravensbrück nära Berlin. Casper dog nio dagar efter arresteringen i Scheveningenfängelset.

Förhållandena i lägret var fruktansvärda, och saknaden efter deras far var stor. Ändå förblev de modiga i tron. De hade lyckats smuggla in en liten bibel i baracken. Så ofta de kunde, utan att bli upptäckta, läste de ur den och delade Guds ord med medfångar. Vakterna undvek att gå in till fångarna på grund av löss och loppor. Detta öppnade upp ett oväntat tillfälle att dela sin tro på Jesus.

Betsies hälsa försämrades gradvis. Hon led av extrem undernäring, och kroppen var sargad av många månaders hårt arbete, kallt klimat och misshandel. Mitt i all denna plåga fick Betsie visioner och drömmar från Gud. Det var som om hon såg saker som ännu inte inträffat, men som Gud i förväg valt att uppenbara för henne:

1. Ett rehabiliteringscenter för krigets offer: De skulle ha ett stort hus – mycket större än Beje – där människor som skadats av livet i koncentrationslägren kunde bo tills de var starka nog att leva i den vanliga världen igen.

2. 
   

3. Ett koncentrationsläger som hem: Lägret låg i Tyskland. Det var inte längre ett fängelse, utan ett hem där människor som förvrängts av hatets och maktens filosofi kunde bo frivilligt. Inga murar, inget taggtrådsstängsel, och barackerna skulle ha blomlådor. ”Det kommer att vara så bra för dem … att se hur något kan växa och blomstra. Folk kan lära sig älska genom blommor… Dessa baracker är gråa, Corrie, men vi ska måla dem gröna, ljust grönt, som våren.”

4. Frihet före nyår 1944: ”… VI måste berätta för dem att ingen avgrund är så djup att Han inte kan nå dit. De kommer att lyssna på oss, Corrie, för vi har varit här,” viskade hon svagt. ”Innan nyårsdagen, Corrie, då är vi fria från fängelset.”

   
   

”Jag ska dö snart, Corrie. Men du kommer att bli frigiven … Du måste gå ut och berätta för världen att inget är så djupt att Han inte kan nå dit.”Betsie dog den 16 december 1944 av utmattning.

Den 28 december, strax före nyår, frigavs Corrie ten Boom från Ravensbrück. En vecka senare, i januari 1945, avrättades alla kvinnor över 50 år i lägret – inklusive Corries åldersgrupp – som del av nazisternas sista utrotningskampanj.

”Jag var en av dem som skulle dö. Men Gud hade en annan plan – en plan som gav mig möjlighet att uppfylla det Betsie såg.”– Corrie ten Boom

Äntligen fri

Efter frigivningen hittade Corrie tillbaka till Haarlem, till sitt hem som nu stod tomt. De som stått henne närmast var borta. Trots all tragedi lät hon inte rädsla hindra henne. Bara några dagar senare öppnade hon dörrarna för de mentalt funktionsnedsatta som också lidit svårt. Efter den nazistiska ockupationen hade man beslutat att dessa människor inte var värda att leva.

Det svåraste att hantera var saknaden efter Betsie. Hon fanns inte längre i Haarlem, men hennes ord levde kvar i Corrie. För första gången sedan hennes död kom Corrie ihåg vad hon sagt: ”Vi måste berätta för folk, vi måste berätta vad vi har lärt.” Samma vecka började hon tala runt om i Haarlem.

Arbetet med att rehabilitera krigets offer började när en rik kvinna kontaktade Corrie efter ett möte. Hon hade ett av de vackraste hemmen i Nederlenderna. Snart öppnades Schapenduinen, den villa som Betsie, i slutet av sitt liv, sett skulle bli en hjälp för krigets offer.

Tillbaka i Tyskland

Efter ett möte i München där det predikades om förlåtelse, möttes Corrie ten Boom av en före detta Ravensbrück-vakt. ”Så tacksam jag är för ert budskap, fröken,” sa han. ”Det var så skönt att höra att Han tvättar bort alla mina synder, som ni sa!” Han räckte fram handen för att trycka Corries.

Minnet av Betsies lidande – hennes smärta, hennes sista ord – fyllde Corrie med bitterhet. Hon försökte le, men ansiktet vägrade lyda. Corrie försökte lyfta handen, men den kändes tung som bly. Hon kände ingenting. Inte en gnista av värme eller kärlek.

Då bad hon en tyst bön: ”Jesus, jag kan inte förlåta honom. Ge mig din förlåtelse.”

När hon tog hans hand hände något otroligt. Från hennes axel, längs armen och genom handen flödade en ström av kärlek från henne till honom, medan hennes hjärta fylldes av en medkänsla som nästan överväldigade henne.

Corrie reste runt i många länder, men det land som främst behövde hjälp var Tyskland. Efterkrigstidens Tyskland behövde hem. Människor bodde i ruiner, i förstörda byggnader och övergivna lastbilar. När en ledare för en hjälporganisation frågade om Corrie ville delta i arbetet med att hjälpa hemlösa att få ett nytt hem, som visade sig vara i ett före detta koncentrationsläger i Darmstadt, blev hon stum.

När de anlände till Darmstadt var det en dyster, gammal lägeranläggning med grå baracker och kvarvarande taggtråd. Men Corrie visste redan hur det skulle se ut – Betsie hade beskrivit det när de satt i lägret.”Blomlådor,” sa Corrie. ”Det måste finnas i vartenda fönster. Taggtråden måste tas bort, och vi behöver måla allt i grönt. Friskt gulgrönt, som färgen på det som växer fram på våren.”

Och så uppfylldes Betsies visioner. Corrie hade släppts fri före nyår. Rehabiliteringscentret hjälpte krigets offer, och koncentrationslägret i Darmstadt förvandlades till något helt annat – nu ett hem för tyska familjer i desperat behov.

En familj som gav allt

Det beräknas att familjen ten Boom räddade cirka 800 liv under andra världskriget. Detta var en familj som trodde på Gud och inte kunde låta bli att hjälpa när ondska och orättvisa drabbade deras landsmän. De valde att agera när så många andra såg åt ett annat håll. De levde ett liv för Gud och genom Hans kärlek kunde de ge judarna, sina vänner, allt de hade.

”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.”– Johannes 15:13