MITT HJÄRTAVAR I TUSENBITAR, NU ÄRDET HELT IGEN

Xanthe

I början av maj träffar vi Xanthe. En kvinna som fått sitt liv helt förvandlat av Gud. Från att ha levt i konstant ångest, med en känsla av utanförskap och ett desperat rop på hjälp är hon idag fylld av en djup tro på Jesus. Friden, glädjen och kärleken hon alltid jagat efter har hon äntligen funnit, i Jesus. Hon är ett levande bevis på att Gud är den Han säger att Han är. Det här är hennes vittnesbörd.

Xanthe börjar att berätta om sin barndom, som varit väldigt tuff. Hennes mamma, som är från Sverige, jobbade väldigt mycket under hennes uppväxt och hennes pappa, muslim från Libyen, var väldigt självupptagen och sällan hemma. Därav hade Xanthe och hennes syskon ofta barnvakt.

-Sen blev jag ju utsatt sexuellt när jag var liten, det var liksom typ början. Och jag förstod typ inte att jag hade blivit utsatt förrän jag var 26. Min mamma var alkoholist, väldigt kall och lite kärlekslös, så det fanns liksom ingen värme. Jag minns inte så mycket från att jag var jätteliten, men det jag minns är att varje gång jag satte mig bredvid henne eller sökte närhet så blev jag bara undan puttad, men det var annorlunda med de andra i familjen, så jag förstod inte riktigt varför jag blev så ratad. Lite senare begick mina föräldrar ett brott och drog från Sverige. När man läser mina journaler ser man att vi bara försvann. Så vi bodde i Libyen i ett par år, där jag minns att min mamma misshandlade mig ganska mycket. Jag minns en händelse när jag kom innanför dörren och hon tog tag i mitt hår, släpar mig hela vägen igenom vardagsrummet, ut i köket, och liksom bara misshandlar mig, för att jag inte hade gjort mina läxor.

Xanthe berättar att hennes föräldrar skildes och att hon följer med sin mamma och storebror tillbaka till Sverige. Hennes två yngre syskon stannar kvar i Libyen med sin pappa.

-När vi kommer till Sverige sitter mamma i fängelse i två år och jag bor hos min mormor och morfar. När hon kommer ut flyttar vi till Stockholm och där blir det ännu mörkare, jag blir igen den här som inte syns, som inte får vara med. Det var nästan som att min mamma var äcklad av att jag satte mig bredvid henne. Varje gång jag satte mig i närheten av henne så flyttade hon på sig och sa: “Men kan du inte sitta där borta?” Jag minns att jag kände mig så fruktansvärt ensam jämt och jag visste typ inte vad kärlek var.

Med gråten i halsen fortsätter Xanthe att berätta hur hon hade fått lite värme av sin mormor och morfar.

-Så någonstans så fanns det ju en glimt av någonting.

Xanthe tar oss tillbaka till en händelse hon var med om när hon var åtta år. Hon hade kommit hem för sent, vilket hennes mamma inte kunde acceptera och åkte därför iväg, utan hennes dotter. Xanthe beskriver hur hon sprang till en granne för att låna en telefon och ringa sin mamma.

-När hon svarade säger hon bara: “Aa men jag sa att om du inte kommer i tid så skulle jag åka utan dig.” Jag visste inte vart hon hade åkt, jag hade ju inte det i huvudet liksom. Men tydligen hade hon åkt till Dalarna, “Du får väl ringa soc” sa hon och så klickade hon mig. Så jag sitter i den här trappuppgången och bara gråter och gråter och gråter och ringer socialtjänsten. När de pratat med min mamma ringer de upp mig och säger: “Hon ska bara vara borta i en vecka, du kanske kan hitta en kompis att sova hos?” Så jag hittar en kompis som är lite yngre än mig, vars mamma var väldigt snäll. När hon öppnar dörren bryter jag ihop och hon tar in mig. När jag klarade av att prata berättade jag att mamma hade lämnat mig och att soc hade sagt att jag skulle hitta någonstans att sova. Sen minns jag att hon gick ut i köket, ringde socialtjänsten och bara skrek på dem. Hon kom tillbaka och sa: “Du får sova här så får vi ta hand om det där sen.”

Xanthe fortsätter att berätta om hur det blev många möten med socialen när hennes mamma kom tillbaka, men att ingen lyssnade på henne. Hennes mamma hade övertygat dem om att Xanthe var väldigt manipulativ och väldigt duktig på att ljuga.

-Min mamma var en person i samhället och en annan person bakom stängda dörrar. Många tyckte ju om henne, hon började komma in i politik, så hon var ju känd där ute. Jag försökte berätta att min mamma inte var snäll och att hon drack mycket, men ingen lyssnade på mig.

När Xanthe gick i årskurs sex blev hon brutalt misshandlad av ett stort gäng på över trettio personer.

-Att jag inte ens hamnade på sjukhus är ett mirakel i sig, jag fattar inte hur jag inte blev mer skadad. Hon berättar hur polisen följde Xanthe hem och rådde hennes mamma till att flytta, för Xanthes säkerhets skull.

Xanthe innan hon mötte Jesus. Man kan verkligen se smärtan och ångesten i hennes ögon. Men som snart kommer bytas ut mot hopp och glädje.

-Men min mamma tittar på mig med de här extremt arga ögonen. När hon blir riktigt arg blir hennes ögon riktigt svarta, riktigt så här “vänta bara.” Jag kände mig så rädd för henne då och tänkte: “Nu har jag gjort något fel, nu kommer hon bli skitarg.” Sen svarar hon polisen: "Aa fast jag har mitt liv här och hennes syskon har sitt liv här så då får ni placera henne.”

Med tårar i halsen och vattniga ögon fortsätter Xanthe..

-Och jag minns att jag satt där och bara tänkte: “Vad gör jag ens här..?” Jag minns att jag gick ut och kom ihåg några som brukade dricka mycket. Så jag går till en skola och utanför den sitter ett gäng ungdomar. Där halsar jag en absolut vodka flaska, för jag hade hört att man kunde bli förgiftad typ.

Jag frågar henne hur gammal hon var då.

-Tolv tror jag. Så jag halsar den här flaskan, det kommer en ambulans och de ringer till min mamma. Min mamma är ju full själv så hon tar en taxi till skolan och har en fin approach till ambulanspersonalen. Hon tar med mig hem och det enda jag minns den där kvällen var att jag låg i badkaret och att min mamma, hennes man och min storebror står och asgarvar och jag minns att det var kallt. Min mamma stod alltså och duschade mig med kläderna på, i iskallt vatten och tyckte att det var jättekul.

Xanthe berättar att hon några dagar senare åkte in till stan och blev, efter en händelse, inlagd på Maria Ungdom, ett ställe för ungdomar som var berusade eller höga.

-Jag minns inte om jag var full, eller både full och hög. På morgonen efter minns jag bara att jag hade blivit våldtagen kvällen innan. Jag minns små, små klipp av det typ, att jag låg i skogen och så pågick det men jag kunde inte göra något för jag kunde inte röra mig. När jag, på morgonen efter, nyktrat till, dyker min mamma upp och hon är jättearg. Hon öppnar dörren till mig, tittar på mig uppifrån och ner och fnyser åt mig.

Med en bräcklig röst och tårar i halsen fortsätter Xanthe.

-Jag kände mig så avvisad. Min mamma gick bara därifrån och sa till personalen att de skulle be soc ta hand om mig. Så jag blir omplacerad till min morbror i Dalarna. Men när jag kommer dit är jag redan så förstörd att jag bara blir så konsumerad av mörkret, jag blir så hatisk och har utbrott hela tiden. Jag mådde så fruktansvärt dåligt att jag försökte ta livet av mig flera gånger. Jag försökte på flera olika sätt. Psykologen blev inkallad, men de visste inte vad de skulle göra för att hjälpa mig. I samma veva dör min mormor och min morfar, inom bara några månader. Så jag blir ju bara mer och mer trasig och söker mig mer och mer till fel saker för att döva allting. Och det här är bara början på en resa med så många olika omplaceringshem.

Efter ett tag ville soc att Xanthe skulle testa bo hos sin mamma igen, då hon var runt fjorton års ålder. Men där började Xanthe hänga med fel personer, vilket ledde till att droger blev vardag för henne.

-Jag tänkte varje dag att det inte skulle spela någon roll om jag dör nu.

I åldern fjorton till sjutton bestod hennes liv av droger, kriminalitet, försäljning av droger, bråk och misshandel. Hon blev våldtagen så många gånger att hon tappat räkningen. Hon flyttade över trettio gånger till olika hem, jourfamiljer, familjehem och HVB, och rymde ofta därifrån.

-När jag fyllde tjugo kallades jag till ett möte med soc där de sa att jag nu ska ta hand om mig själv. De gav mig en lista på härbärgen i Stockholm.

Ögonen vattnas på henne när hon berättar om hur övergiven hon kände sig… Jag passar på att fråga Xanthe hur hennes uppfattning var om Gud under dessa år.

-Jag har ju alltid trott på gud, men jag har inte varit jättereligiös. Min pappa har ju dock alltid stått och predikat islam för mig, men det har ju alltid varit en skrämsel. Xanthe fortsätter att förklara hur hon inte kände att det fanns någon förlåtelse inom islam. Hur man blir straffad för varje fel man gör, och att det inte finns någon förlåtelse för ens synd.

Och jag trodde ju allting men jag var så förstörd att jag inte ens orkade bry mig. Och jag tänkte hela tiden: “Jag kommer ändå komma till helvetet.” Så när soc hänvisar mig till härbärget orkar jag bara inte mer. Jag rensar min morbrors medicinskåp och halsar piller efter piller. Sen går jag ut i skogen. Efteråt fick jag höra att jag hade tagit cirka trehundrafemtio tabletter.

Xanthe hamnade i koma några dagar och blev inlagd på intensivvårdsavdelningen. När hon vaknade upp från koman berättade personalen att en man hade hittat henne i sista sekund.

-"Hade han kommit trettio sekunder senare så hade du inte levt idag.” Jag minns att när jag gick i skogen sa jag: “Gud låt mig dö nu, för jag fixar inte mer, jag kan inte leva, snälla bara låt mig gå, jag bryr mig inte om jag hamnar i helvetet, rädda inte mig.” Så när jag vaknade upp från koman kände jag bara: “Det kanske inte är meningen att jag ska dö, det verkar inte spela någon roll hur mycket jag än försöker, det kommer inte gå.”

Efter ett tag blev Xanthe gravid med sitt första barn, vilket gav henne kraft till att sluta med droger för en tid. Men när smärtan inom henne började göra sig påmind började hon med drogerna igen. En kväll lämnade hon sitt barn hos sin pappa för att ta hem en kille hon träffat på komvux. Den kvällen rökte de cannabis tillsammans. Denna man började snart behandla Xanthe fruktansvärt illa, hon blev dagligen misshandlad och våldtagen av honom. Hon blev även indragen i gängkriminalitet där bedrägeri, undangömning av vapen och leverering av olagliga föremål var vardag för henne.

-Han sålde mig också till andra människor. Jag minns att jag tänkte att om jag tänker att jag vill det här, då gör det mindre skada. Så jag får låtsas att jag vill det här... Plötsligt försvinner han i fyra dagar, jag drar därifrån och åker till en kompis och gömmer mig där. Och jag minns liksom hennes blick när hon såg mig.

Tårarna rinner medan hon försöker fortsätta berätta om sin vän. Hennes vän stod bara och stirrade på henne, med tårar i ögonen, helt chockad över vad hon såg när hon såg på Xanthe. Hon vägde bara trettiotvå kilo.

-Sen plötsligt får jag en känsla att jag måste tillbaka till lägenheten, så jag drar dit.

När Xanthe kommer tillbaka till lägenheten är mannen inte hemma än. När han väl kommer tillbaka dröjer det inte länge tills han försvinner igen. Plötsligt står ett gäng utanför hans lägenhet som mannen hon träffat, varit involverad i. De drar med henne till deras bil, kör iväg och ut mot en skog. När de kommit till skogen har de ögonbindel på henne och hotar henne med att bränna upp alla hennes saker om hon inte säger vart mannen är. Plötsligt tar de upp en pistol och riktar den mot hennes huvud.

-Och jag minns att jag tog tag i den och så bara skriker jag rakt ut “Skjuut”. Och då säger den ena killen: "Oj, jag tror hon menar allvar.” Sen hör jag hur de går och jag bara sitter kvar och undrar vad jag borde göra nu. Så jag börjar gå och kommer till en tågstation, det är mitt i natten och ingen där. Jag sätter mig på en bänk och känner mig helt tom och så säger jag bara: “Snälla gode Gud, ta hand om mitt barn och ge honom ett bättre liv än vad jag fick.”

Xanthes röst bryts och hon kan inte längre hålla tillbaka sina tårar.

-Sen ser jag hur det kommer ett tåg, så jag går fram. Precis när jag ska ta klivet ut på spåret så tar någon tag i mig. Jag tittar upp och förstår inte alls var han kom ifrån, det var ju ingen där nyss. Och då säger han:

"Jag bara kände att jag var tvungen att hjälpa någon.” Jag är helt tyst, men han fortsätter: "Jag ska hjälpa dig.” Han tar alltså med mig hem till sin fru, och hon duschar mig, klär på mig, försöker få i mig mat och låter mig sova, sen kör hon mig till en kvinnojour.

Xanthe var på kvinnojouren i cirka två månader, när hon sedan fick en plötslig känsla av att hon måste åka och hämta sin son, vilket hon gör. Hon åker till Fagersta och får efter tre månader en lägenhet nere i Skåne. Där träffade hon sitt andra barns pappa. I den släkten blev hon utsatt för hedersrelaterat våld.

-När jag födde mitt andra barn så låste de in mig i deras lägenhet i typ en månad. Mannen jag fick barn med var involverad i gängkriminalitet och hans mamma skyddade honom. Hon rakade av mig håret mitt i natten för att jag skulle bli renad. Jag tog på mig slöja, började be fem gånger om dagen och jag tänkte, “Om jag gör som hon säger så kommer hon glömma bort att låsa dörren” och den dagen kom ju.

Hon fortsätter berätta att hon och hennes två små barn skyndade sig ut från lägenheten och sprang mot en tågstation. De hamnade i Borås och där träffade Xanthe på Ida, en kristen kvinna, som åtta år senare skulle betyda väldigt mycket för Xanthe. Fyra år går och Xanthe träffar en man och blir gravid igen. Hon funderade på att göra abort men blev, genom ett tecken från Gud, hindrad i sista stund och fullföljde graviditeten. Det visade sig att det var tvillingar.

-När jag är i vecka sjutton blir jag inlagd på sjukhuset, för jag kan inte längre gå, de här nervskadorna jag fått tidigare i livet hade liksom ökat och spridit sig. Så jag blev tvungen att sitta i rullstol. På sjukhuset mötte jag en kristen undersköterska. Jag spottar och fräser och är jätteelak mot allt och alla där. Jag var ju så trasig och bruten. Men hon ger sig inte, hon ska ha kontakt med mig.

Xanthes barn blev placerade tillfälligt medan hon var inlagd på sjukhuset, och de fick aldrig komma och besöka henne.

-Så jag är så trasig och saknar mina barn. För det var liksom min enda källa av kärlek. En dag kommer undersköterskan in till mig och lägger en hand på min axel. Jag bad henne att lämna mig ifred. Men hon svarar: “Det är okej, det spelar ingen roll hur du behandlar mig, jag kommer att sitta här ändå.” Då började jag prata med henne av någon anledning och berättade om mitt liv för henne. Hon sa även att hennes församling bad för mig.

Xanthe föder tvillingarna och får undersköterskans namn och telefonnummer. Snart söker Xanthe efter ett nytt ställe att bo på, hittar ett hus på blocket och ringer upp den här undersköterskan för att be henne och hennes församling att be. Och som ett bönesvar får de huset och flyttar in där. Men hennes skada blev bara mer och mer påtaglig, och då hon inte kunde gå själv behövde hon därför assistans.

-Jag kunde inte hålla mina barn själv, jag kunde inte lyfta upp dem själv när de skulle ammas, jag behövde liksom ropa på någon hela tiden. Jag minns att varje kram jag fick av mina barn var smärtsam. Och jag var så ensam, allt gick åt skogen.

Xanthe berättar om en vän som betytt otroligt mycket för henne, Ida.

-Jag mötte henne i min trappuppgång en dag och hon var den första kristna vännen jag fick. Hon blev snart min bästa vän. Men hon pratade liksom inte om det här kristna, för hon visste att jag var väldigt starkt muslim. Men en dag ringer jag till Ida och säger: “Alltså jag orkar inte mer nu.” Och då sätter sig Ida i bilen och åker fem timmar bara för att träffa mig. En grej jag tycker är ganska häftig, är att jag var så inne i mörkret, tog droger, var arg hela tiden, drack på helgerna, jag levde verkligen ett syndigt liv. Men Ida gjorde verkligen inte det, hon drack inte, tog ingenting. Hon var alltid så tålmodig, oavsett vad människor gjorde mot henne. Jag såg henne aldrig behandla andra illa. Hon var liksom verkligen, verkligen annorlunda. Hon var liksom ett ljus på något sätt. Så hon följer ju mig på hela den här resan liksom, hon är mitt allt. När hon dyker upp hos mig sitter vi och pratar hela natten och jag berättar om allt som hänt och bara gråter och gråter och gråter.

Hennes röst bryts när hon berättar detta och tårar börjar rinna nerför hennes kind.

-Jag är så trött, orkar inte mer, tittar på henne och säger: “Alltså Ida, du har gått igenom sjukdomar, du har SLE, du har haft ett kaos liv, din dotters pappa tog livet av sig, alltså du har levt i samma mörker som jag. Hur i hela friden kommer det sig att du inte bryter ihop?” Och hon bah: “För att jag har Jesus.”

Xanthes röst bryts.

-Och jag svarar henne: “Men kan du berätta om Jesus?” Och då plötsligt bryter hon ihop, jag har aldrig sett henne gråta så. Och hon svarar: “Jag har verkligen väntat på den här dagen.” Och Ida fortsätter: “Igår när jag var i kyrkan så var det en äldre dam som kom till mig och sa att jag ska ut på en resa och att jag, på den här resan, ska möta någon som är sökande. Och att jag ska leda personen rätt. Aldrig hade jag trott att det var du.” Så hon sätter sig och börjar berätta om vem Jesus är för henne. Men jag var så fast vi det som min pappa hade lärt mig, orden ekade i huvudet, men jag var ändå nyfiken.

Xanthe berättar att många olika frågor dök upp i hennes huvud, och hur det Ida berättade gick emot islam, den religion hon blivit lärd att följa. Hon fick ställa många frågor om bland annat domedagen och treenigheten. Men plötsligt upplevde hon en rädsla.

-Jag bah: “Tänk om det här är fel väg?” Men då säger hon: “När du ber, får du något svar?” Jag tyckte det var en konstig fråga och svarade såklart att jag inte får det. Men då säger hon: “Jag får svar, när jag pratar med Gud så svarar Han mig.” Jag undrade hur och hon bah: “Han leder, jag kan höra när Han säger till mig, jag kan förstå vad Han vill genom Hans ord.” Jag förstod inte riktigt, men då sa hon: “Ja, man måste ju ha en relation. Enligt din tro, om du dör idag, var hamnar du då?” Jag svarade att det såklart var helvetet, “Jag har ju gjort oförlåtliga saker, jag har syndat; fött barn utom äktenskap, jag har haft fler än en man, så jag kommer att hamna i helvetet.” Vad Ida sen svarade mig gjorde mig helt ställd: “Jaha, vad har du att förlora då. Vad är värre än det?” Jag bah: “Ja... ingenting”, och då sa Ida: “Ja men tänk om det här är sant då? Tänk om du kan få må bra?” Sen tog hon min telefon och laddade ner Bibelappen.

Xanthe berättar att efter mötet med Ida så började hennes längtan efter Gud att växa sig starkare och djupare och hon började läsa olika bibelläsningsplaner.

-Och då kom det upp något, typ “Om du vill ha Jesus i ditt hjärta, om du vill ha Hans hjälp, så måste du bjuda in Honom i ditt hjärta.” Sen kom det upp ett bibelord, att när man tror i sitt hjärta och bekänner med sin mun att Jesus är Herren så ska man bli frälst. Så jag satt där i soffan, knäppte händerna och sa: “Jesus snälla kom in i mitt hjärta och visa mig vem du är, jag vill ha dig i mitt liv, hjälp mig snälla, för jag orkar inte leva så här mer.” Och jag minns att det var något typ, jag kunde inte sätta fingret på det, men det var något litet som kändes rätt... Efter det fortsatte jag att be små böner.

Hon bad att Gud skulle hjälpa henne på alla olika sätt, med hennes barn, hennes ekonomi, men mest av allt att Han skulle ta bort hennes ångest.

-Sen började små saker hända. Soc la ner sin utredning mirakulöst, jag fick ett besked från Försäkringskassan som gjorde att allt ordnade sig. Men det var en grej som bara fick mig att få en sån tro. Min äldsta son tappade en tand, han slog ut den på skolgården. Och jag skyndar dit och det visar sig att han har tappat sin vita tand på en stor area med miljontals vita små stenar. Tandläkaren säger att jag måste hitta tanden och stoppa in den i hans mun. Min son visste inte alls var han tappat den, så jag bara satte mig på knä och bad: "Himmelske Far, hjälp mig att hitta denna tand, i Jesu namn, amen.” Och sen tittar jag upp, får syn på tanden som ligger precis framför mig och plockar upp den. Och min son bah: “What!? Gud är på riktigt!" Och lärarna frågade förvånat: “Hur hittade ni tanden?!” Och jag bara ropade: “Det var Gud!”

Detta gav Xanthe en sån tro på att Gud faktiskt verkar och svarar oss när vi ber. Efter detta börjar hon läsa Nya Testamentet.

-Jag bara läser och läser och kommer till en text i Bibeln om dopet. Så jag ringer en kristen tant och säger att jag måste döpa mig. Jag åker till Hönö och döper mig. Och de säger att det är jätteviktigt att jag har en församling, en gemenskap att gå till när jag kommer hem. Men jag var osäker för jag kände att jag var så annorlunda. Det kändes som att i kyrkan var man väldigt präktig, man ska vara på ett visst sätt. Och det kände jag att jag aldrig skulle kunna vara. Men trots mina tvivel på om jag passade in, så hittade pastorn som döpte mig, en husförsamling i min hemstad. Och där börjar jag gå.

Ett tag senare ringer Ida upp Xanthe och säger åt henne att följa med på en kristen konferens, vilket hon gör. Där går hon fram på förbön och upplever det som att en liten del av hennes trasiga själ fick börja läka.

-Det var som att du har miljoner öppna sår, och så syr någon ihop ett sår. Det var typ smärtsamt läkande. Och jag blev såå hungrig på det där.

Efter att Xanthe tog emot Jesus som sin Herre och Frälsare, började en process där Gud skulle få läka hennes själsliga sår. Hon berättar även om att hon, ett och ett halvt år efter att hon sagt ja till Jesus, fortfarande hade problem med sina nervskador.

-Jag kunde gå ungefär trettio meter, men väldigt sakta och det gjorde väldigt ont. Ju mer jag använde kroppen, desto mer ont hade jag på kvällen. Det kändes typ som att jag blivit överkörd av en traktor. Sen gick jag på ett möte och gick fram på förbön. Där bad de för mig att jag skulle bli frisk, trots att jag inte sagt något om min skada. Sen går det en vecka eller två, och jag ligger hemma i min säng sent på kvällen och jag har tio gånger värre smärtor än vad jag brukar ha, och jag bara gråter.

Efter att Xanthe tog emot Jesus som sin Herre och Frälsare, började en process där Gud skulle få läka hennes själsliga sår. Hon berättar även om att hon, ett och ett halvt år efter att hon sagt ja till Jesus, fortfarande hade problem med sina nervskador.

“Snälla Jesus, jag orkar inte mer, jag behöver inte bli helt frisk, men kan du snälla ta smärtan ifrån mig så att jag kan krama mina barn och känna kärlek. Jag vill känna värme och inte smärta. Jag vill spela fotboll, jag vill dansa med min dotter, jag vill lyfta upp mina barn. Snälla. I Jesu namn, amen.” Jag vaknar upp morgonen efter, och allting är borta! Fullständigt! Jag var inte stel, det fanns ingen smärta ! Och jag bah: “Nej men det måste vara tillfälligt, det kanske är för att jag ligger still.” Så jag börjar försiktigt röra på fingrarna, men det gör inte ont. Jag börjar röra mig lite försiktigt i sängen, och det gör inte heller ont. Sen ställer jag mig upp och börjar hoppa. Jag går ner för trapporna, springer upp för trapporna, springer runt på övervåningen. Min son kom ut från sitt rum och undrade vad jag höll på med, för jag hade ju börjat ropa: "Halleluja, halleluja, tack Jesus! ” Och han bah: “Vad gör du? Du kommer få ont mamma” Men jag svarar: “Jag är frisk, jag är frisk, jag är frisk, Jesus har gjort mig frisk!”

En hunger växte inom Xanthe efter att läsa Guds Ord, vilket hon började göra ofta och mycket. När hon en dag satt utomhus och bad och läste Bibeln kunde hon känna hur den Helige Ande talade till henne: “Nästa kapitel handlar om dig”, hörde hon. Xanthe citerar ett stycke från Hesekiel 16:3-6:

“Din far var en amoré och din mor en hettitisk kvinna. När du föddes skar ingen av din navelsträng, du blev inte tvättad ren med vatten och inte heller ingniden med salt och lindad. Ingen såg på dig med så mycket medlidande att han ville göra något sådant med dig eller förbarma sig över dig, utan man kastade ut dig på öppna fältet. Så frånstötande var du den dag du föddes. När jag gick förbi där du låg och såg dig sprattla i ditt blod, sade jag till dig där du låg i ditt blod: “Du ska få leva!” Ja, jag sade till dig där du låg i ditt blod: “Du ska få leva!”

Med tårar i ögonen fortsätter hon.

-Varje ord talade: “Jag formade dig, jag såg dig, jag vet hur de gjorde mot dig. Jag var med dig varje minut och varje sekund.”

Sen citerar hon versen efter, vers 7. “Du växte och blev stor och vacker.. men du var ännu naken och blottad.”

-Det var som att Gud sa: “Jag gav dig liv”, men jag hade inte gett Honom min smärta än, jag visste inte vad kärlek var. Och då började jag bara gråta och gråta och gråta. Där och då kunde jag känna Guds kärlek.

Med tårar i halsen fortsätter hon.

-Jag sa till Gud: “Du älskar mig, du älskar mig faktiskt… Du var där när jag försökte ta livet av mig, det var Du som skickade den här människan som tog tag i mig på tågstationen. Det var Du som gav mig kraften att få min son tillbaka, det är Du som har gett mig liv, Du har hållit mig uppe, varje gång…” Och helt plötsligt började jag sjunga lovsång, jag hade typ aldrig sjungit lovsång förut men det bara kom. Min kropp blev helt tung och jag la mig ner på marken på gräset och fortsatte sjunga lovsång, och det kändes så bra. Det kändes som att hela himlen öppnade sig, det blev bara ljust, skogen försvann, allt runt omkring försvann, tid och rum försvann. Jag var liksom där i sju timmar. Och sen ser jag en stor skepnad av något ljust och så ser jag mig själv som en treåring, liten med lockigt hår och en klänning från ett foto jag kommer ihåg. Och så ser jag den här stora skepnaden lyfta upp den här lilla flickan och ta upp henne i en sån här pappakram, när hela barnet försvinner i famnen. Det kändes som att något väldigt kraftfullt bara sköljde genom hela mig. Och alla sår, allting som varit tungt, allting som har tyngt mig; ångest, rädsla, oro, det bara sköljdes ut och jag bara fylldes av frid och kärlek. Den där friden, det var den jag hade letat efter hela mitt liv men aldrig fattat vad det var. Ett stort hålrum som jag har försökt fylla med människors uppmärksamhet, ära, att vara bra på något, att någon är stolt över än, droger, sex, fel umgänge. Jag försökte fylla det med allt som jag kunde få tag i, på de mörkaste platserna, och jag bara låg där och kände allt det här. Då ser jag som en stor kristallvas som ramlar till ett stengolv och går sönder i miljontals små små bitar. Jag visste att vasen var jag.

Och den här vasen, genom ett jättestarkt skinande ljus, sattes ihop. Jag såg hur de här bitarna sattes tillbaka på sin plats och blev en hel vas igen. Och det syntes inte en skråma, inte ens en glimt av att man har satt ihop den. Och jag visste på något sätt att det var min själ.

Xanthe förklarar att här började Gud prata med henne genom Ordet. Hon ställde frågor till Gud och Han förklarade saker genom Bibeln.

-Och sen dess har jag bara kommit närmare och närmare Honom. Där, på gräsmattan, så gav jag upp till Gud. Jag bara ropade ut: “Gud, ta allt jag har, du kan ta mitt hem, mina kläder, ta allt jag har, jag bryr mig inte om jag är naken och hemlös, bara jag får mer av det här, ge mig mer av dig. Jag är villig att ge vad som helst, bara jag får mer av dig, för du är den enda jag kan leva med. Jag kan inte leva utan dig.” Jag kan inte leva utan Honom, och varje dag får jag lära mig något nytt. Gud lärde mig att Han är Allsmäktig, Han håller allt i sin hand. Och ja, hemska saker händer för att människor har valt fel väg, det är ett mörker de lever i. Men när vi säger ja till Jesus är förbannelsen bruten, vi är inte längre slavar under synden. Det är redan brutet, det är bara vår tankebana som behöver förändras. Ordet förnyar våra sinnen, vi behöver lära oss ett nytt sätt att tänka och det är det som ger oss kraften att säga nej till de saker som inte är gudfruktiga. Jag frågade ju Gud tidigt: “Varför var jag tvungen att gå igenom allt det där? Om du har makten i dina händer, om inget är omöjligt för dig, varför räddade du mig inte tidigare?” Då svarar Han: “Jag gjorde dig stark nog att gå igenom allt det där. Jag behövde dig för att föra ut alla de andra. Och du hade aldrig kunnat nå ut till dessa människor om du inte hade gått igenom det där först. Jag gav dig nycklar för att föra ut dem. Nu skiner ditt ljus tillräckligt starkt så att du kan gå in i mörkret och föra ut dem alla." Där och då började jag gråta och helt plötsligt förstod jag. Det dåliga jag hade varit med om blev plötsligt något jag gladdes åt. Gud kan hela allt, både fysiskt och psykiskt. Och alla minnen jag har, de finns inte kvar på samma sätt, de smärtar inte. När jag berättar om allt och gråter, är det inte för att jag är ledsen, det är av kärlek, tacksamhet och en sorg för alla de människor som är kvar i mörkret. Men jag känner inte längre någon smärta över det jag gått igenom.

Hon berättar vidare om ett möte där hon får erfara kraften i att förlåta.

-Den mannen som låste in mig, som såg till att jag blev av med min lägenhet, mina saker, min son, att jag förlorade mig själv. Han gav mig såna extrema sår. Jag mötte honom på pressbyrån i november. Jag stod i kön och skulle köpa bussbiljett. Min bil hade gått sönder, så jag blev tvungen att åka kollektivt. Jag sa till Gud: “Okej, jag går igenom det här, jag vet att du håller mig i handen. Det finns en anledning.” Sen plötsligt hör jag mitt namn. Och så kollar jag och då står han där framför mig.

Xanthe berättar att hon varit livrädd för honom och att han verkligen varit ett monster i hennes ögon, under många, många år.

-Men jag kände ingen rädsla, jag kände inget hat, jag kände inget förakt. Jag såg en jättetrasig själ framför mig, det var som att hans ögon var så trasiga. Och jag står där och jag möter honom som att jag typ mötte en gammal barndomsvän, skrattade lite och frågade hur han har haft det. Ett helt normalt samtal, med en människa som har gjort mig så illa. Det är inte ens möjligt, det ÄR inte möjligt. Du kan säga att du förlåter en människa, men du kan inte älska en människa som har gjort dig så ont, utan Gud. Det går inte, det är omöjligt. Jag står där och känner bara kärlek, glädje och ödmjukhet. “Aa nu går min buss,” sa jag efter en liten stund. Jag tar två steg bort, men stoppas när jag så starkt hörde hur Gud talade: “Du glömde något.” “Oj, förlåt mig!”, tänkte jag. Så jag vände mig om och sträckte ut min hand. Han ger mig sin hand och jag tittar honom djupt in i ögonen och säger: “Jag förlåter dig, för allt det som du gjorde, jag förlåter dig. Vet du, jag mår bra, Gud har helat mig. Han har gjort mig glad, jag har ett liv som är fullt av kärlek. Och Han kan göra detsamma för dig, Han förlåter dig… Ta upp en Bibel och läs Ordet och jag lovar dig att Han kommer förändra ditt liv.”

Med tårar i ögonen fortsätter Xanthe berätta...

-Och han bara står och gapar. “Var välsignad”, sa jag och så gick jag bara. Men när jag kom ut var det som att jag gick in i en vägg av chock och jag bara började gråta, jag förstod inte vad som hade hänt. Jag tänkte: “Hur är det här möjligt? Det här är inte möjligt, det är inte möjligt! Det går inte. Hur kan jag inte vara rädd? Hur kan jag inte vara skräckslagen? Hur kan jag inte stå där inne och vara totalt psykiskt apatisk? Hur kan jag inte vara orolig att han ska följa efter mig?

Gud, hur är det här möjligt?” Sen hör jag: “Verket jag gjort i dig är på riktigt och är här för att stanna.” Sen gick jag som i en dvala hela vägen till bussen, kom hem och satte mig i soffan. Jag satt där i två timmar och bara stirrade in i väggen och bara försökte komma på hur det var möjligt. Och så sa jag: “Varför träffade jag honom? Varför inte någon annan? Varför just han?” Och då hör jag: “Matteus.” Jag öppnar upp Matteusevangeliet och hamnar direkt i versen där det står: “Därför, om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig, så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder. Kom sedan och bär fram din gåva.” “What?”, tänkte jag, och så får jag en syn med den här mannen framför mig och en ljus skepnad som berättar för honom vem Jesus är, att Han dog på korset, allting, han får liksom evangeliet till sig. Och då ser jag en gnista av ljus som tänds inom honom. Han tar två steg och så kommer det en mörk skepnad som säger till honom: "Minns du vad du gjorde mot den här kvinnan? Tror du ens att hon lever efter det? En pojke som får växa upp utan sin mamma? Va? Du förstörde henne. Tror du att DU förtjänar förlåtelse?! Tror du att du någonsin kan bli förlåten?” Och då ser jag hur det här ljuset slocknar och han går liksom ännu djupare in mot mörkret. Och sen ser jag mig själv komma där och så ställer jag mig framför honom och så ser jag den här konversationen som tog plats på pressbyrån. Och det här ljuset tänds igen. Och så hörde jag bara Gud säga: “Han behövde det. Och du behövde se vad jag har gjort i dig.”

Medan tårarna rinner berättar Xanthe vidare.

-Jag la mig ner på golvet och bara: “Tack... Herre, det är den finaste gåvan du någonsin har gett mig. Tack för att du har upprättat mig från insidan, du har helat mig. Vad du än vill att jag ska göra, är jag villig. Var du än vill att jag ska gå så är jag villig, jag är din.” Och jag bara hör inom mig: “Helig, helig, helig är HERREN Gud den Allsmäktige.”